Wave by wave – del 9 – om hur nya sammanhang kan hjälpa oss att utvecklas.
Förändring är det mest naturliga i världen. Trots att vi ofta längtar efter det tycks motståndet mot förändring vara en mänsklig akilleshäl. Här ska jag berätta vilken skillnad det gjorde att säga ja till det okända och hur min syn på förändring har förändrats efter att ha seglat på oceanerna.
Förändring som något jobbigt
Hemma i Stockholm var förändring ofta relaterat till yttre omständigheter – vinterns intåg, organisationsförändringar, trafikförseningar, den tekniska utvecklingen och allt högre krav på IT-säkerhet och numera även AI. Mycket att förhålla sig till och livspusslet ofta svårt att få ihop.
Likt ADH så spreds sig olika bokstavskombinationer som förklaringar till världen och dess förändring: BOHCA – Bend Over, Here it Comes Again; VUCA – Volative, Uncertain, Complex and Ambiguity; BANI – Brittle, Anxious, Nonlinear och Incomprehensible.
Det värsta var ovissheten – fasen emellan det gamla och det nya.
Det här är inget nytt. Människor har funderat på förändring i alla tider. Redan för flera tusen år sedan kom den grekiska filosofen, Heraclitus fram till att förändring är konstant.
Motståndet – dörren till det nya och okända
Det finns förstås förklaringar till varför motståndet mot förändring är stort. Hela vårt inre omorganiseras vid förändring. Det nya och okända kan vara farligt. I alla fall tror vi det. Vår hjärna signalerar fara och vi själva försöker behålla kontrollen – över känslor, identitet, åsikter om vad som är rätt mm. Det kan förefalla lättare att hålla emot än att t ex känna, bearbeta gammal sorg och förlåta. Eller att möta rädslan och ändå agera.
Tänk om vi kunde se motståndet som dörren till något nytt.
Om vi accepterade och sa ja till förändring som det naturligaste i världen.
“Change is never painful. Only the resistance to change is painful.” – Buddha
“The greatest courage is to be capable to see the change and to move with it.” – Osho
“The day came when the risk to remain tight in a bud was more painful than the risk it took to blossom.” – Anaïs Nin
Sammanhangets betydelse
Det sägs att vi blir som dem vi har nära oss – vår omgivning. När jag bodde i Stockholm så var jag som fisken i mitt eget vatten, i min födelsestad. Jag visste precis hur jag skulle hitta till speciella ställen. Mycket gick på rutin. Det var långa arbetsveckor och helger på Lökholmen.
När vi sedan fick för oss att släppa allt och segla ut ur Östersjön, så blev allt helt nytt. Vad hände?
Vi bytte till ett nytt fysiskt sammanhang. I vårt fall till oceanerna och till hela världen. Vi satte upp det som en ny möjlighet till äventyr. Det nya sammanhanget inbjöd mig att vara någon annan, en oceanseglare snarare än en kustseglare. Vi släppte taget om det gamla.
Alla nya sammanhang – miljöombyte, att flytta från stad till land eller tvärtom, att leva på ett ashram en tid, att gå från anställd till att vara chef eller egen företagare, att lära sig något nytt, att ändra vanor, att meditera, att delta i kurser för personlig och andlig utveckling, att byta yrke eller arbetsplats etc – är förändringar som också kan också leda till en djupare inre transformation. Det nya utmanar vår identitet, och inbjuder oss att skifta vårt varande.
Vad skulle hända om jag sa ja till det okända?
Hur mäktig oceanen än är så var den ny och okänd för mig/oss. Den väckte min rädsla många gånger. Precis som alla nya sammanhang gör. Jag visste inte vad jag skulle uppleva när vågorna blev högre och högre och när vinden ökade i styrka. Eller hur det skulle vara att segla dygnet runt, även på natten, en månad i sträck.
Oceanen som träningsarena
Oceanerna har sina egna, alldeles speciella regler. Här är det existensen som styr.
Och den är stor, typ oändlig – vi ser horisonter långt bort och på natten visar den oss sina stjärnor. Kommunikationen sker på energinivå – via ljuset, vinden och strömmarna.
Alla får vara med och utvecklas på sitt vis. Tänk t ex på hur solen och molnen ständigt skiftar scenariot. Den ena väntar inte på den andre – de är där samtidigt. Det går fort, allt rör sig hela tiden. Flexibiliteten och lekfullheten är stor – från stiltje till storm, från slack vatten till monstervågor.
Existensen är inte rädd för att ta ut svängarna eller att ryta till med åska, blixtrar eller cykloner. Eller att mötas – som i en regnbåge. Tillsammans är grejen. Och att släppa taget, som vågorna gör hela tiden eller molnen när de blir för tunga av regn – ständig förändring och kreativitet. Betänk att både solen och månen kan måla vågorna med guld!
I det här sammanhanget, som helt uppenbart är i konstant förändring, så måste jag vara närvarande. Här gäller det att vara alert och hänga med. Här finns inga betongväggar som skyddar eller skymmer sikten. I all denna storhet är det begripligt att man kan känna sig omtumlad, yr och rädd. Riskfyllt! Jag vill leva och vara med.
Jag blir nyfiken och förundrad över magin som utspelar sig framför mina ögon. En del scenarier är helt fantastiska. Varenda morgon sitter jag som klistrad och ser på soluppgången. Den första strålen är som en bländande laser. Ingen dag är den andra lik. Tala om kreativitet och fantasirikedom.
Vad som också förundrar är att det känns som om existensen hittar sitt sätt att tala till just mig också. Intuitivt kan jag känna att det är dags att gå upp i sittbrunnen – för att finna en fågel som cirklar över vår båt eller få bevittna en alldeles särskilt vacker himmel.
När det är särskilt tufft får vi alltid tecken – en signal om att vi inte är ensamma, utan att vi är en del – att vi också är med och omhändertagna. Jag märker också att jag blir mer sensitiv, jag känner varenda våg och märker direkt om vinden och vågorna ökar eller minskar. Jag lärde mig hur viktigt det är att följa med, snarare än att gå emot.
Så det är klart att vi också skiftar. Det är omöjligt att inte bli berörd i den här typen av sammanhang. När jag släppte min rädsla blev jag närvarande till något mycket större.
“No man ever steps in the same river twice, for it’s not the same river and he’s not the same man.” – Heraclitus
Vad gjorde det för skillnad?
Nu kanske du tänker att ja, ja – det där är inte för mig. Jag har ingen dröm om att segla på oceanen.
Min poäng är inte oceanen, utan att det nya sammanhanget hjälpte mig att transformeras. Mina många vanor och mitt sätt att kommunicera räckte inte till härute. Jag var tvungen, i positiv bemärkelse, att vara någon annan än i min invanda miljö. Oceanens styrka var förändring och kreativitet.
Alla som byter sammanhang måste förhålla sig till det nya, till förändringen, på något vis.
Måste man byta sammanhang kanske du undrar.
Nej, man måste ingenting här i världen. Var och en av oss har sitt liv att göra det vi vill med.
Det jag har erfarit är hur mycket det har hjälpt mig att växla sammanhang. Att segla på oceanerna var ett starkt möte med vår existens och storheten. De sidorna inom mig blev speglade. Jag valde frivilligt, jag var villig att ge mig ut i det okända. Det var där det skiftade.
Ett annat sammanhang är att delta i en kurs för personlig och andlig utveckling. Här inbjuds vi att i en trygg miljö pröva nya sätt att vara och att möta hittills okända sidor av oss själva och andra. Förvirring och kaos förstås som tecken på att vi har vågat röra oss mot det okända och nya. Vi kommer inte vidare utan att gå igenom det. Vi tränar och vet att en dag är vi inte längre rädda, utan vi har knäckt den koden också.
Ok, men det förändrar inte alla de där yttre omständigheterna du nämnde inledningsvis. Så?!
Jo, det gör det. När jag inte längre motstår den konstanta förändringen utan accepterar den, så kan jag förhålla mig annorlunda. En organisationsförändring kan ta många månader innan den blir klar. Vilka kan vi vara under tiden? Jag kan vara närvarande, öppen och nyfiken även om det känns lika ovisst som i dimma. Precis som på havet är det nu vi behöver vara alerta på varenda minsta signal. Även inifrån oss själva – de intuitiva budskapen till just dig och mig.
Låter lättare sagt än gjort.
Det kan jag hålla med om. Jag har lärt mig att förstå motstånd, stress, upprördhet etc som min väg att utvecklas. Så snart jag märker det så stannar jag upp och funderar på vad jag har för alternativ. Jag kan välja det välkända eller jag kan pröva något nytt. Jag kan bli överraskad.
Slutord
Förändring sker hela tiden. Vi kan välja att motstå eller acceptera det.
Att byta sammanhang hjälper oss att utveckla nya sätt att vara.
Det är i mötet med det okända som skiftet sker.
Vilken är din invanda miljö – där du är som fisken i vattnet?
Vilken ny miljö och ny möjlighet tror du skulle hjälpa dig att utvecklas?
Vad hjälper dig att acceptera och vara med den konstanta förändringen?
Wave by wave,
Allt gott från Anna
P.S. Vill du prata om din förändring och utveckling?
Välkommen att maila mig anna@avalona.se
Wave by Wave är titeln på min nya bok i vilken jag delar vad en stor livsomställning, från ett aktivt storstadsliv till att segla på oceanerna med min man, har gjort med mig. I en serie artiklar reflekterar jag över resan och delar mina största insikter.
Wave by Wave – From City Stress to Oceanic Freedom. A Memoir about Letting Go.
Finns att beställa på Adlibris and Amazon.
Här kan du läsa tidigare artiklar i Wave by Wave serien: Avalona.se
Part 1 – Commitment Is Crucial
Part 2 – A Life We Love
Part 3 – Letting Go and Lighten Up
Part 4 – Inviting the New
Part 5 – Saying Yes to Challenges
Part 6 – Slow Down and Get Connected
Part 7 – When We Finally Cracked the Code
Part 8 – Be Curious on the Edges