Nov 25

Nödlägen på land – om vad vi kan lära oss från kommunikationen till sjöss

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Dear landworkers!

I många år har vi brevväxlat med vännerna på segelbåt i Söderhavet – jag skriver tillbaka Dear sailors! Nu förbereder jag mig – läser på om kommunikation till sjöss – och slås av hur tydligt systemet är. Tänk om vi kunde ta till oss en del av det här på land så att vi alla blir klarare och mer effektiva i samverkan med varandra.

Jordens yta består till drygt 70 % av vatten – havens yta är oändligt stor. Sårbarheten är uppenbar. Även i en mycket väl byggd båt så känns vågorna, vinden och temperaturen hela tiden. Inga betongväggar skyddar. I tufft väder är det sömnen som får stå tillbaka. Det är lätt att känna sig liten så fort land inte finns i sikte. Trots att det numera finns ett väl utarbetat system för säkerhet och kommunikation till sjöss (SOLAS-konventionen för säkerheten av liv till ) så händer det att fartyg försvinner spårlöst. Dock betydligt färre än på den tid då fartygen använde morse för att komma i kontakt med närmaste fartyg. Nu är det lag på att alla fartyg ska ha utrustning ombord som gör att de kan nås och spåras (via b l a satelliter) överallt på jorden.

Tänk om vi ”landworkers” löd under ett liknande system och om organisationer hade krav på sig att inneha kommunikationsutrustning och ha träning i hur vi ska kommunicera i nöd. Till sjöss är alla i närheten är skyldiga att hjälpa till. Alla som rör sig till havs är ansvariga och måste kunna kommunicera med varandra. En väldigt bra överenskommelse tycker jag.

Nödläge är så mycket mer än fara för liv. Här tar jag upp fem exempel på vad jag anser är nödlägen på land. Tänk på din egen organisation när du läser vidare – vad kan ni lära av de mycket tydliga säkerhetskraven som gäller till sjöss? Eller har ni möjligen kommit ännu längre? Skriv gärna och berätta hur du/ni gör.

                            Herman Gustav af Sillen, Man över bord, 1906

Nödläge 1 – att inte veta sin position
Det allra viktigaste i ett nödläge till sjöss är att uppge sin position. Exakta koordinater gör det lätt för sjöräddningen eller andra båtar i närheten att snabbt komma till rätt plats. Modern utrustning (AIS) visar var båten befinner sig i realtid. På det digitala sjökortet och kommunikationsutrustning syns positionen. All elektronisk utrustning har ett inprogrammerat MMSI-nummer som gör att båten lätt kan identifieras om en särskild nöd-knapp trycks in. Sjöfartsverket som är den myndighet som ansvarar för sjöräddningen för ett register över alla båtar inklusive kontaktuppgifter till båtägare och dess anhöriga. Till havs vill man bli hittad! Och alla måste hjälpa till. Vid anrop uppger man även båtens namn och ett för båten unikt anropsnummer. Antalet bokstäver och siffror indikerar om det är en fritidsbåt, ett skepp (över 24 m numera) eller yrkestrafik.

På sjön identifieras man alltid med sin båt. Besättningen utgör en enhet. Vilket/vilka team tillhör du? De system vi ingår i är alltid större än den enskilda individen. Precis som i en familj kan ordningen vara oklar i en organisation. Många har inte klart för sig sin plats/position i organisationen. De först anställda har till uppgift att hjälpa de som anställs senare att klara av sitt uppdrag. Alla behöver få höra till, bli respekterade och behövda. De allra flesta team kan samverka mycket mer. Endast 10-20 % av alla team klarar av det till fullo . Det första beslutet i en grupp är just frågan om att få höra till – vill jag, får jag? Google som i tio år undersökt vad som skapar bra team kom fram till att psykologisk trygghet var den enskilt viktigaste faktorn. Att inte höra till och uppleva en känsla av sammanhang ser jag som ett stort nödläge.

En annat sätt att se på detta med sin position är självkännedom – vad är fakta i en rad områden som rör oss själva. Vilken energinivå har du? Vilka värderingar har du? Vad står du för? Lever du det liv du vill eller vad saknas? Har du släppt gamla mönster från barndomen som du inte längre behöver? Vad vill du eventuellt dölja? Vad skäms du för? Vad ångrar du? Vad är tabu? Att inte känna sig själv är källan till att missförstånd och konflikter uppstår. För att kunna vara en ledare i sitt eget liv krävs mod och ansvar.

Tänk om det fanns en nödknapp att trycka på när man känner sig som ett offer för omständigheterna eller känner sig fullständigt vilsen eller ensam. Alla i ens närhet (oavsett om vi känner varandra) skulle komma och hjälpa till på en gång och stanna tills vi är i trygghet!

Nödläge 2 – att inte veta riktningen
En vanlig inledningsfråga vid kommunikation fartyg emellan är What is your intention?
Obeslutsamhet syns direkt. Till havs kan man sitta i timmar och titta mot land eller mot ett annat fartyg. Oväntade kursförändringar eller svajiga rörelser uppmärksammas direkt. I stora fartygsleder måste fritidsbåtar korsa 90° för att så snabbt som möjligt vara ur vägen för större fartyg. Fartyg som inte har någon last ligger stilla och väntar tills ett nytt beslut är fattat. Att ha en klar riktning och destination är en självklarhet – den måste man dessutom uppge i varje hamn. Före avfärd planeras rutten och många olika aspekter beaktas för att resan ska bli så säker som möjligt. Vi meddelar anhöriga ETA – Estimated Time of Arrival – när vi gör längre passager. Vi sätter kursen mot målet och tar hänsyn till väder, strömmar och kompassens eventuella missvisningar för att komma så rakt på målet som möjligt. 1° fel gör stort utslag på en hel dags färd så det gäller att vara noggrann.

Organisationer har ofta en uttalad målbild, en vision. Men hur är det med oss ”landworkers” – hur många av oss har sin riktning klar? Tänk om du blev uppkallad och tillfrågad om din intention – vad skulle du svara då?

En undersökning från 2017 visade att 71 % av svenskar i åldern 40-55 år ville byta arbetsgivare eller yrkesroll (en ökning från 2013 då det var 61%). 43 % hade heller inget mål med sitt yrkesliv (också det en ökning med 7 %). 37 % kände sig oinspirerade. Vilket energidränage på de arbetsplatser där de befinner sig! Tänk om 71 % av besättningen på ett fartyg egentligen vill vara någon annanstans (och inte ens vet var). Det är farligt och som upplagt för lågt engagemang, slarv och allmänt tråkig stämning. Ett klart nödläge!

I den ovan nämnda undersökningen var nöjdheten betydligt större hos egna företagare – bara 14 % ville lämna sitt företag. För mig för det tankarna till ledarskap. En egenföretagare har sannolikt gjort ett eget medvetet val om just riktningen. Ett uttalat commitment finns. Att välja sin riktning hör till livets större beslut. Vi behöver mod för att kunna stå upp för det egna valet.

Nödläge 3 – smitta och sjukdom av olika slag
Till sjöss måste man hissa den gula Q-flaggan när man vill gå i land/klarera in i ett nytt land. Den signalerar att ens fartyg är fritt från smitta. Kapten är ansvarig och måste känna till allas hälsotillstånd. Läkare kan tillkallas via Sjöräddningen. Förberedelse och kunskap är viktigt. Vad går att vaccinera sig emot, vilken medicin- och sjukvårdsutrustning behöver finnas ombord för att klara av t ex bränn- och fallskador.

På land talar vi om den ökande stressen, livspusslet, utmattningsdepression och höga sjuktal.
Långtidssjukrivningar som ofta sträcker sig över år. Nödläge i allra högsta grad. Utöver rena sjukskrivningsärenden så kämpar många företag med negativ och kritisk stämning i arbetsgrupper. Ofta väldigt länge. Smittsamt i allra högsta grad. Arbetsmiljöverket har stärkt lagverket och arbetsgivaransvaret i Arbetsmiljöföreskriften OSA, Organisatorisk och Social Arbetsmiljö. Har du den kunskap och träning som behövs för den resa du är ute på? Hur mycket tid och energi lägger du på att bli mer medvetna även mentalt, emotionellt och andligt? Bara fysisk träning räcker inte. Jag tycker ofta att jag möter en omedvetenhet kring helhetsträningens betydelse på arbetsplatser. Inom idrotten är det självklart. Och till havs måste man förutse så mycket som möjligt eftersom det är långt ifrån säkert att man kan få hjälp snabbt.

                                               William Turner, Dutch fishingboat in a storm, 1801

Nödläge 4 – att inte ha en säker kommunikation med alla berörda
Nu för tiden finns det teknik som gör att vi kan kommunicera var i världen vi än befinner oss.
Satelliter agerar telefonväxel på hög höjd. VHF- och MF/HF-radio når fram även långt ute till havs. Yrkestrafiken måste ha den tekniskt bästa utrustning ombord. Fritidsbåtar köper den utrustning de har råd med – alla vill kunna kommunicera, inte minst kunna ladda ner väderleksrapporter långt ute till havs. Vi har vant oss vid ett ständigt påslaget internet – wifi räcker dock bara en liten bit utanför kusterna. Utbildning krävs för att få kommunicera i de särskilda kommunikationsapparater som används bara till sjöss.

All kommunikation till sjöss är så kortfattad som möjligt eftersom det bara finns en gemensam VHF-kanal, nr 16, i vilken alla anrop och nödrop görs på engelska. Bara en i taget kan sända eller ta emot. Samtalen inleds på särskilda vis – vem som söks, egna båtens namn och position samt vad man vill. Är det nödläge säger man alltid MAY DAY först. Utöver kanal 16 finns det bestämda arbetskanaler som används. Samma sak gäller MF/HF-radion – där sänder man på vissa frekvenser på överenskomna tider. Lyssnar respektive sänder man inte på samma kanal eller frekvens så hör man helt enkelt inte varandra.

Tänk vilken effekt det skulle ge om vi här på land bara hade möjlighet att tala en i taget och att vårt budskap bara hörs om vi sänder på den frekvens där någon lyssnar! Då gissar jag att det skulle bli fart på intresset att träna sin kommunikationsförmåga.

Flaggor är ytterligare ett sätt att kommunicera. Så snart man är inne på ett annat lands vatten så ska man hissa upp en liten gästflagga (värdlandets nationalitetsflagga). Det är ett sätt att visa respekt och att man faktiskt också vet var man är.

Eftersom alla kan höra allt som sägs så har man bestämt att tystnadsplikt gäller allt som inte är allmän information så som väder, navigationsvarningar och nödsituationer. För att underlätta kommunikationen så är det även bestämt att alla ska tala engelska. Trots tydliga regler så kan det vara rejält svårt att höra ett MAY DAY från någon som är rädd, kanske chockad och otränad på radiokommunikation.

Hur är det då oss ”landworkers” emellan – utrustningen duger nog, nuförtiden i form av bärbara telefoner och datorer. Frågan är hur tränade vi är att använda all ny teknik. Och till vem sänder vi? Når vi t ex ut tillräckligt långt och till de som verkligen kan hjälpa? Eller nöjer vi oss med att fråga de vi känner? Och när vi talar – talar vi så att andra förstår? Hur väl lyssnar vi? Är vi på samma våglängd?

Allt fler organisationer finns på flera orter, ibland över hela världen. Möten sker då digitalt vilket ställer stora krav på närvaro hos dem som deltar. En chef på en myndighet med verksamhet på flera orter berättade för mig att det tar flera år att få in rutinerna för digitala möten.

I min vardag som coach är frågan om kommunikation ständigt aktuell. Alltid är det någon personlighet, oftast motsatt den egna, som är extra svår att kommunicera med. Olika språk försvårar förståelsen. Mängden information och röster skapar ett brus som gör att många har svårt att höra och urskilja vad som är viktigt. Många öppnar dessutom bara munnen och börjar prata så fort de tänker något – oavsett om någon annan redan pratar – noll impulskontroll.

Att vara på samma våglängd är ett begrepp som vi använder för att beskriva vikten av att kunna mötas. Trots ett gemensamt språk kan det vara nog så svårt att förstå. Tänk bara på skillnaden när någon talar ”från huvudet” eller ”från hjärtat/känslorna”. John Gray talar om det som om män och kvinnor är från två olika planeter, Mars och Venus. Är vi inte på samma våglängd missar vi lätt den andres intention.

Ja att det här är ett nödläge tror jag är lätt att förstå. För hur ska vi kunna tänka och lära nytt tillsammans om vi inte lyssnar och har utrymme för processen att ta sig fram i den önskade riktningen. Tänk bara om alla hade en sådan baskunskap som att kunna lyssna och förstå vad den andre har sagt. Tänk om fler hade utrymme och närvaro för att på djupet lyssna. Ett engagerat och uppmärksammande lyssnande från någon annan hjälper mycket när man själv vill tänka och hitta svar på viktiga frågor. På Sjöräddningen passas kanal 16 dygnet runt – någon lyssnar och vill förstå vad du vill ha hjälp med. Vem har du som lyssnar på dig? Vem lyssnar du på?

Nödläge 5 – att inte vilja förändras
Förändring sker ständigt till sjöss – efter väder och vind och de egna förutsättningarna. Seglen justeras för att skapa maximal och trygg framdrift. Även det en signal som mötande båtar registrerar – ett segel som slår betyder att någon inte kan eller har kunskap om hur det ska användas för att fungera optimalt. Vaksamheten höjs och kanske kallar man på vhf-en och stämmer av läget.

Teamet ombord har olika uppgifter och ansvar. I valet av vilka som ska med på resan är olika kompletterande kompetenser en självklarhet. Att hjälpa varandra är så uppenbart nödvändigt. Att träna, experimentera och hitta kreativa lösningar ett måste när t ex reservdelar inte finns att tillgå.

Att vara öppen och nyfiken på andra kulturer och människor ligger i själva resandets natur. I alla tider har modiga människor gått före och bidragit till att vårt medvetande har utvecklats.

Här från Norden gav sig vikingarna ut på okända vatten och fann Nordamerika redan på 1000-talet. 1492 seglade Christoffer Columbus västerut för att hitta sjövägen till Indien (något Vasco da Gama lyckades med 1498) – istället landsteg de i Amerika. Columbus var förvissad om att jorden var rund, men det var långt ifrån alla i besättningen, som flera gånger gjorde uppror i rädslan av att segla över jordens kant och dö. Christoffer lyckades övertyga dem att fortsätta och så småningom syntes fler och fler tecken på land. Han var kapten och som sådan en tydlig ledare. Vi behöver pionjärerna!

Dagens arbetsliv beskrivs nuförtiden som VOCA: volativt, osäkert, komplext och ambivalent. En stressad organisation kännetecknas av att många kör sitt eget race för att nå ekonomiska kvartalsmål. Stuprörsorganisationer som håller på sitt. Delegering ses som en utmaning liksom att behöva lära upp någon. Helst ska man vara självständig och självgående. Stark och duktig. Det går lättare (färre konflikter) och fortare att göra något själv. Förändringar oroar – i stora organisationer har man lärt sig att överleva alla omorganiseringar.

Vi vet bl a från hjärnforskningen att den som är stressad eller rädd omöjligt kan tänka ut nya kreativa sätt att hantera utmaningar på. Autopiloten är på och har endast tre lägen att välja på: att försvara sig, att fly eller att frysa/spela död. Ingen utveckling kommer att ske överhuvudtaget.

Vi utvecklas mycket snabbare i mötet med andra. Andra ser sidor hos oss som vi själva inte kan se. Andra har erfarenheter som vi kan lära av. Andra tillför oftast andra perspektiv och kompetenser. Den kritiska rösten indikerar ofta vad vi behöver utveckla. Fundera på hur nyfiken är du på någon som har för dig helt nya och annorlunda idéer? Hur förändringsbenägen och nytänkande är du själv? Hur lika eller olika är ni i de team du ingår i?

                               William Turmer, Yatch approaching the coast, ca 1845

Slutord
Ja det här var några exempel på nödsituationer till sjöss med paralleller i arbetslivet. Till sjöss finns det en konvention som har bestämt hur alla berörda ska agera och kommunicera så att nödlägena upphör och säkerheten återställs. Alla hjälps åt och alla ser varandra.

Min intention med den här artikeln har varit att dela med mig av goda exempel, öka medvetenheten om nödlägen på land och att inspirera dig att vilja träna inom nedan nämnda områden. Kunskapen och erfarenhet finns redan! Vad engagerar dig mest? Vad är ditt nästa steg?
1) självkännedom där vi inser att vi alla kan vara ledare i våra egna liv
2) medvetna val om hur vi vill använda vår tid och vårt liv
3) hälsa – både fysisk, mental, emotionell och andlig
4) kommunikation som når fram och berör
5) samarbete, utveckling och gemensamt lärande

Hör gärna av dig och berätta – är det något av exemplen som lockar dig till handling?
Jag vet att det finns många exempel på att ovan också redan fungerar. Låt oss fortsätta dela med oss av goda erfarenheter så att fler kan dra nytta av det som fungerar!

Stockholm 25 november 2018
59°,19’N, 18°,75’E

/Anna Eriksson
ICF Master Certified Coach
Fil kand beteendevetare

Kontakt: anna@avalona.se, 0733-508 507